tisdag 27 augusti 2013

I have a dream...about freedom!

50 years ago tomorrow he held his famous speech. A speech that would change the future forever for many people, not only in the US but in all corners of the world. A speech that for many define the moment of true believe that racism and ethnical injustice WILL come to an end. Its a fight still going on today and question is; Will it ever be completely abolished? Where would we have been today though, without this historical day on Lincoln Memorial in Washington? 

I wish I had been there. Or in his local church in Atlanta where he was from to hear him preach.. He was 34 when he held his speech, same age as I am today. Five years later he was killed. Makes you think if I die in five years, what would I have accomplished to change the world? While I think about that, please read his speech in full below, and lets honour a great man with great courage and one of the biggest world changers of all time: Mr. Martin Luther King Jr.:

"I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.

Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation. This momentous decree came as a great beacon light of hope to millions of Negro slaves who had been seared in the flames of withering injustice. It came as a joyous daybreak to end the long night of their captivity.

But one hundred years later, the Negro still is not free. One hundred years later, the life of the Negro is still sadly crippled by the manacles of segregation and the chains of discrimination. One hundred years later, the Negro lives on a lonely island of poverty in the midst of a vast ocean of material prosperity. One hundred years later, the Negro is still languishing in the corners of American society and finds himself an exile in his own land. So we have come here today to dramatize a shameful condition.

In a sense we have come to our nation's capital to cash a check. When the architects of our republic wrote the magnificent words of the Constitution and the Declaration of Independence, they were signing a promissory note to which every American was to fall heir. This note was a promise that all men, yes, black men as well as white men, would be guaranteed the unalienable rights of life, liberty, and the pursuit of happiness.

It is obvious today that America has defaulted on this promissory note insofar as her citizens of color are concerned. Instead of honoring this sacred obligation, America has given the Negro people a bad check, a check which has come back marked "insufficient funds." But we refuse to believe that the bank of justice is bankrupt. We refuse to believe that there are insufficient funds in the great vaults of opportunity of this nation. So we have come to cash this check -- a check that will give us upon demand the riches of freedom and the security of justice. We have also come to this hallowed spot to remind America of the fierce urgency of now. This is no time to engage in the luxury of cooling off or to take the tranquilizing drug of gradualism. Now is the time to make real the promises of democracy. Now is the time to rise from the dark and desolate valley of segregation to the sunlit path of racial justice. Now is the time to lift our nation from the quick sands of racial injustice to the solid rock of brotherhood. Now is the time to make justice a reality for all of God's children.

It would be fatal for the nation to overlook the urgency of the moment. This sweltering summer of the Negro's legitimate discontent will not pass until there is an invigorating autumn of freedom and equality. Nineteen sixty-three is not an end, but a beginning. Those who hope that the Negro needed to blow off steam and will now be content will have a rude awakening if the nation returns to business as usual. There will be neither rest nor tranquility in America until the Negro is granted his citizenship rights. The whirlwinds of revolt will continue to shake the foundations of our nation until the bright day of justice emerges.

But there is something that I must say to my people who stand on the warm threshold which leads into the palace of justice. In the process of gaining our rightful place we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred.

We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force. The marvelous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to a distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny. They have come to realize that their freedom is inextricably bound to our freedom. We cannot walk alone.

As we walk, we must make the pledge that we shall always march ahead. We cannot turn back. There are those who are asking the devotees of civil rights, "When will you be satisfied?" We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. We can never be satisfied, as long as our bodies, heavy with the fatigue of travel, cannot gain lodging in the motels of the highways and the hotels of the cities. We cannot be satisfied as long as the Negro's basic mobility is from a smaller ghetto to a larger one. We can never be satisfied as long as our children are stripped of their selfhood and robbed of their dignity by signs stating "For Whites Only". We cannot be satisfied as long as a Negro in Mississippi cannot vote and a Negro in New York believes he has nothing for which to vote. No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters and righteousness like a mighty stream.

I am not unmindful that some of you have come here out of great trials and tribulations. Some of you have come fresh from narrow jail cells. Some of you have come from areas where your quest for freedom left you battered by the storms of persecution and staggered by the winds of police brutality. You have been the veterans of creative suffering. Continue to work with the faith that unearned suffering is redemptive.

Go back to Mississippi, go back to Alabama, go back to South Carolina, go back to Georgia, go back to Louisiana, go back to the slums and ghettos of our northern cities, knowing that somehow this situation can and will be changed. Let us not wallow in the valley of despair.

I say to you today, my friends, so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream. It is a dream deeply rooted in the American dream.

I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: "We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal."

I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood.

I have a dream that one day even the state of Mississippi, a state sweltering with the heat of injustice, sweltering with the heat of oppression, will be transformed into an oasis of freedom and justice.

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

I have a dream today.

I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.

I have a dream today.

I have a dream that one day every valley shall be exalted, every hill and mountain shall be made low, the rough places will be made plain, and the crooked places will be made straight, and the glory of the Lord shall be revealed, and all flesh shall see it together.

This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope. With this faith we will be able to transform the jangling discords of our nation into a beautiful symphony of brotherhood. With this faith we will be able to work together, to pray together, to struggle together, to go to jail together, to stand up for freedom together, knowing that we will be free one day.

This will be the day when all of God's children will be able to sing with a new meaning, "My country, 'tis of thee, sweet land of liberty, of thee I sing. Land where my fathers died, land of the pilgrim's pride, from every mountainside, let freedom ring."

And if America is to be a great nation this must become true. So let freedom ring from the prodigious hilltops of New Hampshire. Let freedom ring from the mighty mountains of New York. Let freedom ring from the heightening Alleghenies of Pennsylvania!

Let freedom ring from the snowcapped Rockies of Colorado!

Let freedom ring from the curvaceous slopes of California!

But not only that; let freedom ring from Stone Mountain of Georgia!

Let freedom ring from Lookout Mountain of Tennessee!

Let freedom ring from every hill and molehill of Mississippi. From every mountainside, let freedom ring.

And when this happens, when we allow freedom to ring, when we let it ring from every village and every hamlet, from every state and every city, we will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics, will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual, "Free at last! free at last! thank God Almighty, we are free at last!"

Source: Huffpost

Love, Respect and...Freedom!


lördag 24 augusti 2013

Nu är det klart!


Klart. Nästan. Listerna fattas och uttaget ska bytas mot svart men oj va nöjda vi är!

Det sägs att tapeten kostar 2000 spänn rullen, och lite ågren hade jag innan jag satte penseln på den...men jag är så galet nöjd!!

Fräscht, lugnt och plats för alla prylar, snören, washitape, knappar, etiketter..aah! Här ska jag stänga in mig lite då och då och pyssla...Härligt!

Washitape, min senaste hang up, jag vill klistra det på allt! Högst upp så kanske inte E hittar dem...(ja, eller hur)

Nu Mummi kan du komma o sova över hur mycket du vill. 

Knappar från makeandcreate.se, älskar dem. 


Dream come true. Tack M min älskade för allt slit med värmegolvet (och svärfar), det blev såå fint!



PS. Sa jag att jag är nöjd..?

tisdag 13 augusti 2013

Jag går igenom livet som en blind elefant..

Nästan i alla fall..när det gäller mode. Jag försöker verkligen hänga med men det är liksom inte min kopp te bara.. Men jag försöker ändå. Ibland blir jag kär och bara måste ha. Som nu..i den här.
Jag fyller år ganska snart, då är det väl befogat att ge sig själv en present? Ska man göra det är det väl bra att satsa på en klassiker man vet håller..? That's my excuse and I'm sticking to it. 



måndag 12 augusti 2013


Äntligen kom paketet från Sugrör.se! Inte så svårt att gissa vad man kan köpa där kanske...

Titta va fina!!

Med ett litet kort i: "Tack för din beställning. Hoppas sugrören kan förgylla din vardag. Gla' sommar!" 

Underbart! :) kalaskittet börjar arta sig och jag börjar fundera på min egentliga mentala ålder, men det är ett blogginlägg för sig.. Ha!

Kärlek i ett sugrör,


lördag 10 augusti 2013

Före och efter

Ytterdörrarna är svåra tycker jag. Jag vill ha dem grå men inte för mörka samtidigt som jag jag skulle vilja ha dem glansigt crèmevita..samtidigt som jag vill ha dem i en massa andra färger....Men, det kommer nog landa på grå. Den grå som finns på husgrunden är riktigt fin. 

Dörren till Vilpola från utsidan är också ytterdörr så det finns två att planera för, det är ju lättare att ta dem på en gång när det är dags.. 

Här ser man ganska tydligt färgen på grunden, man kanske skulle ha en ljusare grå på dörren?

Dagens projekt var i alla fall den röda ramen (?) runt ytterdörren. Varför, är min fråga. När man putsat huset så fint och målat allt annat. Och hållit efter det rätt noga dessutom, av lagren med färg att döma! Anyway, grå blev den i alla fall så nu ser det ut så här:

Färgen ser blank ut på bilden men det är för att den inte ens hade hunnit torkat.. Jag är riktigt nöjd. :) Ser fram emot att måla ytterdörren och plåten runt fönstren men just nu är jag riktigt nöjd som det ser ut. En sak i taget, det finns en miljon saker att göra i det här huset så man får glädjas åt de små framstegen. Vi bor inte i ett program av Ernst eller Äntligen hemma, det är bara att inse att saker tar tid!



torsdag 8 augusti 2013

Men vad är det för fel?!

Imorse på pendeln satt jag nära en liten familj bestående av mamma, pappa och en tre-fyraåring (jag vet detta för att hon frågade om hur precis ALLT funkar...hela tiden, känner igen det..).  Pappa var trött och satt och halvsov medans mamma försökte svara så bra som möjligt på alla Litens frågor. Pappa och mamma var inte riktigt i harmoni. Det märktes redan när de klev på, gissar att den diskussion som följde redan hade startats hemma men hade störts av att det skulle iväg till tåget. Ämnet gällde i alla fall hämtning och lämning, ett samtalsämne som jag tror att de flesta småbarnsföräldrar med barn på dagis ägnar sig åt en ganska stor del av veckans timmar. Utmaningen här verkade vara att pappa inte hämtade för att han inte kom upp till jobbet på morgonen. Men han verkade heller inte lämna för det gjorde mamma. Också. "Men jag är så trött" kommer det från pappa som dessutom har hörlurar istoppade... Jag fick nästan lust och resa mig upp och säga åt...Henne!

Säg till pappa dagen innan att du ska göra något efter jobbet nästa dag,  lämna barnet på dagis så får pappa gå och lägga sig lite tidigare dagen innan så han inte är "så trött" och kan hämta sin dotter dagen efter. Ställ krav för sjutton!! När Liten vaknade flera gånger varje natt och ville mat, hade du ett option att vara "så trött". Näe, tror inte det.. Det var bara att släpa sig upp och gilla läget. Varför skulle inte pappa behöva göra samma sak? Liten är 50% pappas ansvar och så länge vi tjejer inte lär oss att inte vårt värde och att vi också behöver en paus ibland och ställer kvar på att få det så kommer våra män inte heller få en chans att lära sig att bara bra och ansvarsfulla fäder. Det måste man jobba på, TILLSAMMANS. Det är väl det som är att vara familj. Det är inte lätt, det har jag inte sagt, men en relation eller äktenskap är ju ingen färdig produkt, det måste vi jobba på hela tiden! Respekt, kompromisser och en väldans massa kärlek kan man komma rätt långt med...

Lite till kärlek,


tisdag 6 augusti 2013

Äntligen igång!

Vi funderade ett tag på att behålla en vägg med orginaltapeten i arbetsrummet. Visst, den är cool och grön är ju så himla poppis just nu men tillslut kände jag att "ne-ej!" Jag vill ha vitt, fräscht och "nytt". Jag vill ha ett rum där en gäst kan stänga om sig och få ro, en kreativ arbetsplats som andas framtid, inte baktid. Lasse Nylén sa i en predikan en gång (samt visade med hela kroppen) att man måste "fraaammåt" (båda händerna framåt som om någon nästan drog honom av scenen) och jag tänker applicera det i detta rum. Om gäster i detta rum då även skulle få en liten stund "Lasse"-anda skulle inte det vara fel heller. Du är saknad Lasse.

Igår hade jag kommit halvvägs med målningen, kollat på lite golv och drömmer om ett nytt nattygsbord eller kanske en låda att sätta upp brevid sängen. Vi får se var det landar. Var på Åhléns och såg de här: 

Liite sugen men för 499 pix får man dessa många gånger om i material... Det är tiden som fattas! Vi får se, just nu ser rummet ut så här:

Vi får se hur långt jag hinner ikväll. Uj vilken oskarp bild såg jag nu, jaja, you get  my drift..

Med målarfärg på fingrarna,



Follow on Bloglovin